• 23 AUGUSTI 2012 15:20

    Projektresor och verkligheten

    Jag skriver reserapport från mitt och Annas* besök i Sydafrika häromveckan. Det var en av de resorna där det oväntade ställde till det om och om igen. Det kallas väl verkligheten. Allt från snöoväder och missförstådda projektplaner i Johannesburg till upplopp och plötsliga sorgebesked i Kapstaden.

    I Sydafrika stödjer Childhood 13 olika organisationer. Det betyder att man ska hinna med minst 13 besök i två städer 120 mil ifrån varandra under en resa vilket inte alltid är helt lätt. Helst ska det ju vara meningsfulla besök, inte bara kontorsmöten med projektansvariga. Vi vill träffa barnen, föräldrarna, volontärerna och medarbetarna när vi reser. Gärna vara med på någon aktivitet som ordnas i projektet.

    Det gick inte så bra den här gången. Att vi hamnade i Johannesburgs första snöoväder på 20 år är väl inte värre än att vi frös in i märgen, men det var bara början. Deltagande i en föräldragrupp ställdes in på grund av att gruppledarens mamma avlidit natten innan. Vi skulle till kåkstaden Gugulethu på hembesök och till en informell förskola. Där var det våldsamma upplopp med stenkastning och brända bilar. Organisationen ville inte riskera att ta med oss dit. Samma sak i Khayelitsha där vi skulle närvara vid en workshop för barn som utsatts för våld och övergrepp. När vi fick höra att alla vägar till flygplatsen var blockerade av containrar och missnöjda människomassor kände vi att det var bäst att åka i god till flyget. Som tur var hade det lättat vid det laget så vi kunde passera fritt, men myllret av tungt beväpnade poliser och tätt parkerade polisbilar och piketer vittnade om att det inte gått helt lugnt till.

    Så vi kom tryggt hem med några upplevelser mindre men några erfarenheter rikare. Kvar i vinterkylan och oroligheterna finns förstås barnen, föräldrarna och de eldsjälar som vi stödjer. Så ser deras verklighet ut. Men barnen som fick kasta sitt livs första snöbollar var väldigt nöjda just då!

    En bild från upploppen i kåkstaden Gugulethu

     

    /Britta

    *De Geer, Childhoods generalsekreterare

    Foto: Bilden är lånad från Eyewitness News.

    Läs mer om:Sydafrika
  • 10 MAJ 2012 14:21

    Nyheter från Sydafrika

    Nyligen fick vi ett nyhetsbrev från den sydafrikanska organisationen Mamelani. I nyhetsbrevet fanns det bland annat en lång artikel om ett projekt som Childhood stödjer.

    Lungisela, som projektet kallas, är ett eftervårdsprogram för pojkar och unga män som tidigare levt på gatan och därefter på Homestead barnhem i Khayelitsha utanför Kapstaden. Eftersom det sällan är möjligt för pojkarna att återförenas med sina familjer på grund av svåra hemförhållanden behöver pojkarna stöd under övergångsperioden till ett självständigt liv. Trots att pojkarna har en tung bakgrund med våld, övergrepp, missbruk och kronisk fattigdom har mindre än 5% av deltagarna återvänt till ett liv på gatan sedan programmet i sin nuvarande form startade 2009.

    Läs om hur projektet går i Mamelanis artikel!

     

    Läs mer om:Sydafrika
  • 2 MARS 2012 11:14

    Det där med pappor

    Det där med pappor. Jag har skrivit om det förr. Jag frågar alltid om dem när jag är på projektbesök. – Och var är papporna? Försöker ni få med dem?

    I Sydafrika har svaret nästan alltid varit ”Ja, men de är hopplösa, de vill inte…” ”Det är kulturen, det går inte”. Men av någon anledning är svaren annorlunda just denna gång. Det gror olika idéer. Det görs små försök. Parent Centre som vi stödjer har faktiskt en pappagrupp i en av kåkstäderna. Jag vill besöka dem men det passar inte i tiden denna gång. En annan organisation pratar om att försöka starta grupper för mor- och farföräldrar. ”För det är de som är nyckeln till om papporna får spela en roll i barnens liv.” Det är dom som kan stänga ute dem och de är de som kan ställa krav på dem.

    I den svarta sydafrikanska kulturen lever hemgiftet kvar. Lobola. Och om en ung man gör en kvinna gravid utan att gifta sig med henne måste hans familj åtminstone betala en slag straffavgift. I kor eller pengar. Mycket pengar. Det handlar om respekt. Om han inte gör det får han inte ha någon kontakt med barnet. Så det är mycket mer komplext än att bara övertyga de unga papporna om att de är viktiga för sina barn och som stöd till sina flickvänner.

    Jag träffar två av killarna på Mamelani, de har växt upp på gatan och på barnhem och har inte någon familj som kan hjälpa till att betala Lobola. – Men hur gör ni då, frågar jag. Har ni råd att gifta er? K har ett barn men lever inte med mamman. Men han sa till dem att han hellre betalade månatligt underhåll till dotterns mat och kläder, och lyckades med det blidka mammans släkt och träffar sin dotter regelbundet. L är principiellt emot tanken att mannen ska betala för en fru. Han tror att bara han hittar den rätta och hon är tillräckligt mogen så kan nog hon stå upp mot sina föräldrar och välja honom ändå. Jag hoppas han hittar henne.

    /Britta

    Fotnot: Personerna på bilden har inget med personerna i texten att göra. Fotograf är Mikael Silkeberg.

    Läs mer om:Sydafrika
  • 6 FEBRUARI 2012 16:35

    Angela, Cape Town, Sydafrika

    När Angela kom med i Parent Centres program för stöd till mödrar och deras spädbarn hade hennes äldste son just blivit mördad. Två år tidigare hade hon blivit allvarligt skadad i en bilolycka där hennes man körde rattfull. Hennes ansikte bar fortfarande tydliga ärr från olyckan. Angela var fortfarande deprimerad sen bilolyckan och gick på antidepressiva läkemedel. Hon var nu gravid med sitt sjätte barn. Hon hade fyra utåtagerande söner, hennes man hade precis lämnat henne och de låg i skilsmässa. Angela hade ställt in flera möten på mödravårdscentralen och hon var inte känslomässigt redo att bli mor igen.

    Genom Parent Centres program fick Angela hembesök varje vecka från en av Parent Centres mödra-barn rådgivare (parent-infant-counsellors), Deborah. Angela och Deborah pratade om Angelas relation till sina andra barn och till det ofödda barnet. Och trots alla Angelas problem kunde hon långsamt utveckla en mer hälsosam relation till sina barn. Hon blev mer lyssnande och stöttande och slutade aga sina barn. När babyn föddes var hon mindre deprimerad och förmådde att känslomässigt knyta an till sitt barn.

    /Britta

    Berättelsen kommer från organisationen Parent Centre som får stöd från Childhood. Läs mer om Parent Centre här.

    Fotnot: Angela heter egentligen något annat. För att skydda Angelas identitet föreställer inte heller bilden henne.

    Läs mer om:Sydafrika
  • 22 DECEMBER 2011 12:05

    Fyraåriga Florence blev attackerad

    Florence var fyra år när hon remitterades till Childline efter att ha blivit attackerad av tre män i hennes område. Hon hade blivit slagen i ansiktet med en sten och hade förlorat ett öga. Det var inte klart om hon också utsatts för sexuella övergrepp. Florence blev kort efter händelsen omhändertagen av myndigheterna och placerad i sin fasters familj, som hon inte hade träffat tidigare.  Hennes faster, som var den som tog med Florence till Childline, berättade att hon led av det som hon tolkade som traumasymtom: hon vaknade upp och grät mitt i natten, hon skrek i sömnen och hade fruktansvärda mardrömmar. Hon hade stora humörsvängningar, hade ingen lust att äta och hamnade ofta i bråk med andra barn.

    När hon kom till Childline var hon väldigt liten och tunn och väldigt, väldigt blyg. Hon vågade bara prata med socialarbetaren genom en leksakstelefon som fanns i behandlingsrummet. Ibland gömde hon sig under bordet under sessionerna. Då satte sig socialarbetaren bredvid henne på golvet tills Florence vågade komma ut från tryggheten under bordet.

    Efter några möten blev Florence lite tryggare och vågade prata med socialarbetaren direkt, utan leksakstelefonen. Ibland ritade de olika djur tillsammans och pratade om bilden. Ofta utvecklades det till en berättelse som handlade om det hon utsatts för och det blev ett sätt att bearbeta hennes känslor inför det.

    Nu har Florence gått i terapi 28 gånger och håller på att avsluta behandlingen. När hennes fall tas upp i domstol kommer hon också att få stöd av Childline i den processen.

    Florences faster säger att hon inte längre har mardrömmar och inte vaknar upp och skriker på nätterna längre. Hon äter bättre och har utvecklat en nära och trygg relation både fastern och dennes sambo. Hennes förskola rapporterar att hon inte längre uppför sig på ett utmärkande, negativt sätt.

    Läs mer om projekten i Sydafrika här!

    Fotnot: Texten är skriven av Childline och bilderna kommer från Kidz Clinic. Florence heter egentligen något annat. För att skydda Florence identitet föreställer inte heller bilden henne.

Visa fler inlägg