• 27 JULI 2012 09:50

    Projektbesök i Jekaterinburg

    Mitt i natten, efter drygt två timmars flygresa från Moskva, kommer jag till Jekaterinburg, Rysslands fjärde största stad. Jekaterinburg ligger vid Uralbergen, precis på gränsen mellan Europa och Asien. En staty till minne av den före detta presidenten Boris Jeltsin och en katedral till minne av den sista tsarfamiljen är några av sevärdheterna.

    Katedralen i Jekaterinburg är en av de största sevärdheterna i staden...

     

    ...en annan är statyn av Boris Jeltsin.

    Jag är här för att träffa de två ideella organisationer som för närvarande får stöd av Childhood – Family to Children och Aistenok. Målet med Family to Childrens projekt är att förebygga våld och övergrepp mot barn i samhällets vård. Ett svårt och känsligt ämne.

    Projektet är ganska nytt och Family to Children har börjat med att informera berörda myndigheter och barnombudsmannen. De har publicerat flera artiklar och byggt upp en hemsida. Och de har träffat före detta barnhemsbarn, intervjuat dem och låtit dem fylla i en enkät om våld och övergrepp på institutioner. I ett senare skede kommer barnhemspersonal att utbildas och ett expertråd under ledning av barnombudsmannen kommer att bildas.

    Två av Family to Children's medarbetare under mötet

    De barn som har utsatts för våld eller övergrepp kommer att erbjudas stöd. En grupp ungdomar träffas redan regelbundet för samtal med projektledarna och en psykolog. Jag får vara med på ett sådant möte. Det är åtta killar och en tjej i 16–19–årsåldern. De bor på ett studenthem och går på en yrkesskola tvärs över gatan. Alla sitter i en ring och det märks att de är lite blyga och avvaktande. Men det släpper efter ett tag och någon timme senare deltar alla i de olika övningar och lekar som projektledarna och psykologen har förberett. Allt avslutas med te, piroger och godis och det verkar som att de uppriktigt ser fram emot nästa veckas möte.

    /Åsa

     

  • 28 MARS 2012 12:11

    På tal om barnhem

    Jag sitter med en grupp ryska ungdomar som växt upp på barnhem. De börjar jämföra upplevelser och hur det var på 90-talet när krisen var som värst i Ryssland och utländska organisationer kom med humanitär hjälp, som det kallades.

    - Jag minns bara att vi fick en massa presenter säger en tjej. – Det kom norrmän och tyskar och amerikaner och alla hade med sig godis och leksaker.

    - Och vad vi fick resa, säger de i mun på varandra. – Vi var överallt: Polen, Italien, Sverige, Tyskland…
    - Men då var man ju för liten för att fatta. Tänk om vi hade fått göra det nu när vi är äldre och skulle ha nytta av att se världen.

    - Men det gjorde också att vi blev egoister, säger en av tjejerna som har ett ovanligt tragiskt familjedrama bakom sig och som kanske därför sätter upp en skyddande mur av kaxig attityd. – Vi fick aldrig lära oss att göra något själva; laga mat eller sköta våra pengar eller ens vår hygien. Och vi fick inte välja vad vi ville göra. Jag drömde om en konstskola men utan att jag visste om det anmälde de mig till en annan skola som jag inte alls ville gå i. Jag var omyndig och kunde inte göra något. Det blev tre förlorade år.

    Jag vill veta mer. Jag har så många frågor. Vill veta hur de som levde i en verklighet som för mig ter sig så omänsklig tänker om det och hur det känns nu när de ser tillbaka på det. Vi har bara krafsat på ytan men jag vill inte gräva mer. Vill inte riva upp sår som de inte är beredda att ta hand om just nu.

    Jag frågar vad de skulle göra om de fick bestämma hur samhället skulle inrättas för att hjälpa barn och familjer som har det svårt. En tjej svarar att hon tycker att barnhemmen inte skulle ligga så isolerat från resten av samhället. För dem är barnhemmen så självklart att de inte ens kan föreställa en värld där det finns andra alternativ för barn som dem.

    /Britta

    Fotnot: Personerna på bilden har inget med personerna i texten att göra.

  • 23 MARS 2012 16:42

    Justin Bieber, Selena Gomez och Zlatan

    Inne i S:t Andrews anglikanska kyrka i Moskva, två trappor upp, snett ovanför kyrkorummet, finns den ideella organisationen Step Up. De hyr in sig i kyrkans lokaler och det är en alldeles speciell atmosfär i det lilla rummet. Trångt och varmt, fullt med böcker och papper, te och kakor. Några småbarn leker på golvet och ungdomar strömmar till för att hälsa. Febril aktivitet och samtidigt lugnt och trivsamt.

    Step Up är en liten organisation som ordnar kvällsundervisning för barn som bor eller har bott på barnhem. Många av barnen finns på så kallade korrektionsanstalter, internat för barn med särskilda behov. De har någon gång i livet, ofta väldigt tidigt, diagnostiserats med någon form av funktions-nedsättning och därför har de hamnat på den här särskilda typen av barnhem i stället för på ett vanligt. I många fall handlar det bara om att de har uppfattats som bråkiga och besvärliga. Den undervisning som barnen får på internaten motsvarar bara fem års skolgång i en vanlig skola. Deras möjligheter att studera vidare och få ett arbete är därför mycket begränsade. Målet med undervisningen på Step Up är att barnen sedan ska klara de examensprov som krävs för att få fullständiga betyg från vanlig grund- eller gymnasieskola. De läser tolv ämnen och det tar oftast tre till fyra år.

    Rektorn Olga och läraren Katja tar emot och berättar om undervisningen och alla andra aktiviteter som barnen på Step Up deltar i. De har en bokklubb, en filmklubb och ett fotbollslag. Personalen på Step Up hämtar de yngre barnen på barnhemmen på eftermiddagarna och följer dem sedan tillbaka igen på kvällen.

    Runt bordet med te och kakor sitter några av ungdomarna som går på Step Up. Lena hittade till Step Up för tre år sedan, genom en kompis som rekommenderade det. På dagarna går hon på en särskild yrkesskola för barn från internat och på eftermiddagarna och lördagarna är hon på Step Up. Första gången hon kom dit blev hon bjuden på te och hon förstod på en gång att det var ett bra ställe. Det enda som är synd är att man måste åka därifrån på kvällen.

    Dima och Masja är förstaårselever på Step Up. Dima gillar undervisningen, han har äntligen lärt sig både plus och minus, gånger och bråk. När han har fått sin grundskoleutbildning ska han bli rörmokare. Fast egentligen vill han gå på teaterskola. Dima och Masja lämnar internatet till sommaren och efter sommarlägret får de flytta in i egna lägenheter. Dima håller på att öva in en Justin Bieber-låt som han ska uppträda med på avslutningen. Masja vill också sjunga och försöker lära sig en Selena Gomez-låt utantill på engelska, fast hon inte kan engelska.

    Pasja letar fram en kartbok för att kika på Stockholm och Sverige. Han börjar ställa frågor om Tre Kronor, olika hockeyspelare och Zlatan Ibrahimovic. Där har vi tyvärr inte mycket att bidra med.

    Justin Bieber, Selena Gomez och Zlatan. Precis som vilka ungdomar som helst, var som helst i världen. Men ändå långt ifrån. Det här är ungdomar som har levt större delen av sina liv på institution. En barndom i samhällets vård som har få likheter med en uppväxt i familj.

    /Åsa

  • 14 DECEMBER 2011 11:46

    Vi är väldigt stolta över att berätta att…

    Projektet Mama+ som växt fram med stöd från Childhood har utsetts till årets viktigaste sociala projekt i Ryssland inom området förebyggande åtgärder till mödrar och barn för att förhindra att barn placeras i samhällsvård. Utmärkelsen kallas i folkmun för ”social Oscar” och utses av ett forum för frivilliga organisationer. Av närmare 1500 sökande ansågs alltså Mama+ vara det projekt som på bästa sätt bidrog till att minska antalet omhändertagna och övergivna barn.

    Childhood har stött Mama+ på flera platser i Ryssland och även i Ukraina. Med finansiering från EU kommissionen sprids nu erfarenheterna vidare till ytterligare regioner i Ryssland.

    /Britta

  • 9 DECEMBER 2011 12:05

    Om våld mot barn

    Ju mer jag tänker på det desto absurdare och rent makabert är det att så många vuxna världen över tycker att det är helt i sin ordning att slå sina skyddslösa små barn så att de ska växa upp till ordentliga medborgare. Men det är också lätt för mig att säga som kommer från ett land där aga förbjöds för över 30 år sen. I Ryssland är det inte alls självklart att aga är något dåligt. På senare år har man mer och mer börjat uppmärksamma våld mot barn som ett problem, men det finns fortfarande en mängd föreställningar om att man direkt kan se i vilka familjer sådant försiggår och att lite aga egentligen inte alls är skadligt.

    ”Jag blev slagen som barn men gick ändå ut lärarhögskolan med högsta betyg” säger en deltagare på utbildningen mot våld mot barn som HealthRights håller som en del i ett projekt Childhood stödjer. Om inte annat är det ett tecken på att projektet behövs.

    Det är tidig morgon och fortfarande beckmörkt ute när vi kommer fram till barnsjukhus nr 5 i utkanten av St Petersburg. Sjukhuset är enormt stort och väldigt slitet. Det finns 650 sängplatser. Föräldrar till barn under fem år får sova över men äldre barn förväntas klara sig med att träffa föräldrarna under ordinarie besökstid.

    Här finns stadens första psykosociala mottagning för barn som utsatts för våld och övergrepp. Med stöd från Childhood kan mottagningen ha fler anställda och hålla öppet på kvällar och helger då de flesta fallen kommer in. Mottagningen tar årligen emot ca 500 barn. Än så länge är det framförallt barn i skolåldern och äldre som själva berättar vad som hänt eller fall som lämnat tydliga fysiska spår. Inte så många sexuella övergrepp eller små barn. Och de flesta barnen har från tidig ålder lärt sig att om de blir slagna så är det deras eget fel, för att de inte uppfört sig ordentligt.

    Marina, bakom skrivbordet är psykolog och Alisia är socialarbetare

    Det är inte särskilt ofta läkarna fattar misstankar om inte barnet självt säger något. Och särskilt inte om det är en välanpassad familj. Jag träffar en överläkare som i översvallande ordalag berömmer mottagningen. Men när jag frågar om hur de identifierar misstänkta fall säger hon ”när ingen kommer och besöker barnet på hela tiden det är här, eller när mamman kommer berusad på besökstiden, eller när barnet kommer in med alkoholförgiftning…”. Att föräldrar som har jobb och är artiga och välklädda skulle kunna skada sitt barn tror hon inte riktigt på.

    Jag lämnar sjukhuset med kluvna känslor men känner mig hoppfullare igen när jag träffar kommittén för brottsutredare. Dom ansvarar för stadens alla förundersökningsledare som kopplas in i ärenden som gäller sexuella övergrepp och grovt våld mot barn. Där hör jag inga fördomar om ”amoraliska” familjer eller förmildrande ursäkter. Här sjuder det av energi och vilja att lära mer och bli bättre på sitt arbete att förhöra barn som utsatts för våld och säkra bevis för att sätta dit förövarna. Än så länge har man bara börjat snudda vid frågan i Ryssland och mycket återstår, men jag är glad över att man i alla fall har kommit dit.

    /Britta

     

    Foto: Bilden på pojken kommer från iStockphoto och har inget med texten att göra.

    Läs mer om:Ryssland
Visa fler inlägg