Idag publicerar Dagens Nyheter en intervju med en flicka som berÀttar om en traumatisk barndom och hur hon tillslut fick hjÀlp av Stadsmissionens Enter Mötesplats i Stockholm, ett projekt som Childhood stödjer. SÄ hÀr berÀttar hon:
(Utdrag ur artikeln)
ââMamma och pappa gjorde nog sitt bĂ€sta. De försökte skapa en lyckad helylleÂfamilj â skidresor pĂ„ vintern och husvagnssemester pĂ„ sommaren. Men det rĂ€ckte faktiskt inte. Jag kĂ€nde aldrig den dĂ€r kĂ€rleksfulla tryggheten som ett barn behöver.
Det mesta i Kerstins barndomshem kretsade kring mamman; det var oftast hon som var missnöjd och höjde rösten, och Kerstin upplevde hennes hastigt uppblossande vrede som fullstÀndigt oförutsÀgbar.
ââVisst fanns det dagar nĂ€r mamma var pĂ„ bra humör. Men jag vissÂte aldrig hur lĂ€nge lugnet skulle vara, nĂ€r som helst kunde hon bli arg för vad som helst. Plötsligt tyckte hon att det var för stökigt i min systers rum eller att mina saker lĂ„g och störde i vardagsrummet â smĂ„saker kunde bli en katastrof pĂ„ nĂ„gra sekunder.
ââJag började skĂ€ra mig nĂ€r jag gick i tvĂ„an i gymnasiet. Jag blev lugnare nĂ€r jag gjorde mig sjĂ€lv illa. Ă
ngesten minskade en stund.
Hon skar sig nÀstan varje dag i flera mÄnader. Hon svÀlte sig ocksÄ. Inte till den grad att hon hamnade pÄ sjukhus, men allvarligt undernÀrd var hon.
Onsdagen den 14 mars 2007 hÀnde i alla fall nÄgot som förÀndrade allt för Kerstin: en vÀn tog henne med till en varm och ombonad lokal pÄ Södermannagatan 38 i Stockholm. StÀllet kallas Mötesplats och drivs av Stadsmissionen till stöd för unga kvinnor och mÀn som saknar fotfÀste i livet.
ââDĂ€r fick jag vara liten och ledsen, berĂ€ttar Kerstin. Jag lĂ„g i en soffa och grĂ€t i ett Ă„râ⊠Under den första mĂ„naden var allt svart, men de som jobbade dĂ€r lyssnade verkligen pĂ„ mig. Jag kĂ€nde att de stod pĂ„ min sida.
Socialarbetarna pÄ Mötesplats försöker bygga upp en tillitsfull relation till var och en som kommer dit; med dem har Kerstin haft mÄnga och lÄnga samtal, och vid nÄgra tillfÀllen har hennes förÀldrar varit med vid sÄ kallade familjesamtal.
ââJag har vĂ€l lĂ€rt mig att hantera relationen till mamma och pappa, men vi har ingen nĂ€ra kontakt.
ââPĂ„ Mötesplats fĂ„r man tid pĂ„ sig, och man kan vara sig sjĂ€lv. Man kan skratta Ă€ven om man mĂ„r skit, och det Ă€r inte alltid den som skriker högst som fĂ„r mest hjĂ€lp.
Numera fungerar livet bÀttre för Kerstin. Hon kÀnner sig tryggare i sig sjÀlv och börjar ÄterfÄ tilliten till vuxenvÀrlden. Hon studerar pÄ universitetet igen och bor i en egen lÀgenhet i en av Stockholms förorter.
ââStudierna kĂ€nns meningsfulla, och jag har mina vĂ€nner. För första gĂ„ngen kĂ€nner jag att jag hör hemma nĂ„gonstans, och jag förstĂ„r mer och mer av mig sjĂ€lv och vĂ€rlden.
LÀs hela artikeln pÄ DN.se
svarade Eva Olofsson frĂ„n vĂ€nsterpartiet, Monica Green frĂ„n socialdemokraterna, Krister Hammarberg frĂ„n moderaterna och Ulrika Carlsson frĂ„n centerpartiet - allihop riksdagsledamöter - pĂ„ barnens frĂ„gor. Jag blev riktigt imponerad av de kloka frĂ„gorna och av att barnen som stĂ€llde frĂ„gor inte nöjde sig med vilka svar som helst. Flera gĂ„nger sade nĂ„gon i publiken “stopp!” och dĂ„ var de vuxna tvungna att sluta prata och lyssna pĂ„ vad barnet som sade stopp ville sĂ€ga. SĂ„ det gick inte att slingra sig med svaren.
