• 23 SEPTEMBER 2011 16:58

    På resande fot

    Resväska_iStockphotoIbland kan man tro att det är mitten av juli när man sitter här på kontoret och det är alldeles tomt vid skrivborden intill. Men tvärtom, det är ingen som har semester utan alla jobbar mer än någonsin. Fast inte på kontoret utan på resande fot. Nästa vecka blir en sådan vecka. Då befinner sig Britta och Ellika i Sydafrika, Gisela är i Litauen, Susanne i Ukraina och Anna i Brasilien. Alla för att besöka och följa upp de projekt som Childhood stödjer. Ett jätteviktigt arbete som tar mycket tid, både i förberedelser, på plats och med efterarbete. Ibland undrar jag hur projekthandläggarna, som reser flera veckor om året, orkar med. Vissa gånger hinner de bara hem för att packa om väskan och sedan bär det av igen. Under resorna är schemat alltid späckat till bristningsgränsen och det finns sällan tid att ta det lugnt eller besöka någon turistattraktion. Som Gisela brukar säga, “vi ser alltid det värsta vad ett land har att erbjuda”.

    Men även om vi upplever mycket svåra saker och träffar barn som har det otroligt tufft är resorna något väldigt positivt. Det är genom att besöka projekten på plats som vi verkligen kan uppleva och bedöma arbetet som görs, genom att prata med personalen och barnen och familjerna som får stöd. Mycket går att läsa sig till genom rapporter, men inte allt. Vi måste arbeta på flera sätt för att följa upp projekten och stödja dem när de behöver hjälp. Om det finns problem vill vi att de ska komma till oss och inte försöka dölja dem. För då kan vi hjälpa till att lösa svårigheterna. För att lyckas måste vi bygga en tillitsfull relation med personalen i alla projekt, och det gör vi under resorna.

    Själv kommer jag att hålla ställningarna på kontoret nästa vecka med Mats och Ingrid, inte så dåligt det heller!

  • 22 SEPTEMBER 2011 16:08

    Om våld och övergrepp på institutioner

    I dagarna har den svenska vanvårdsutredningen och huruvida de barn som blivit utsatta för vanvård och övergrepp på svenska institutioner och familjehem kommer att få någon ekonomisk ersättning som plåster på såren eller inte debatterats flitigt i media. I Ryssland är den diskussionen än så länge i princip icke-existerande. När jag frågade en barnhemsföreståndare i Kaliningrad om hur han såg på risken för övergrepp mot barnhemsbarnen blev han väldigt kränkt och betonade att ”hans” barn minsann var mer skyddade än vanliga familjebarn eftersom ingen vågar röra barnen som har en hel institution och alltså hela staten bakom sig. Inte desto mindre vet vi av erfarenhet från världen över att barn som bor på barnhem eller fosterhem löper en högre risk än andra att utsättas för övergrepp.

    Och Ryssland är ingalunda ett undantag. För mer än tio år sedan kom Human Rights Watch rapport om misshandel och övergrepp på ryska barnhem men sedan dess har frågan inte varit särskilt aktuell. En nationell kampanj mot barnaga har i och för sig fått stort gensvar, men den har också resulterat i ett föräldrauppror på internet MOT den hjälptelefon för barn som inrättats över hela landet. Föräldrarna är rädda för att barnens samtal ska leda till fler omhändertaganden…

    I Ekaterinburg finns i alla fall en modig organisation som vill lyfta frågan om våld och övergrepp mot barn på institution. Family to Children har precis påbörjat ett pilotprojekt finansierat av Childhood där ungdomar som växt upp på barnhem och har erfarenhet av övergrepp ska kunna berätta om vad som hänt dem och få psykologhjälp med att bearbeta traumat. Planen är att deras erfarenheter ska användas för att bygga upp ett bättre system för att förebygga och tidigt identifiera övergrepp.

    Vi träffar också den lokala barnombudsmannen som kommer att vara en viktig part i projektet. Hans inställning är att det självklart finns ett mycket stort antal oupptäckta fall av övergrepp på institutionerna.  Han berättar också att han funderat mycket på barns rätt att komma till tals. Det är långt ifrån en vanligt förekommande inställning hos ryska tjänstemän så jag blir väldigt glad att höra det.

    Än så länge befinner sig projektet i ett trevande, första stadium där ingen vet riktigt hur det kommer att gå. Kanske kommer inga ungdomar våga träda fram. Kanske kommer hur många som helst. Hur kan man få barnhemmen på sin sida? Vi pratar länge med organisationen om detta och är noga med att betona att vi förstår att det inte går att förutse allting idag. Huvudsaken är att de går varsamt fram och är öppna för att agera utifrån det som kommer upp. Kanske måste hela projektplanen revideras om verkligheten inte ser ut som man tror.
    Det enda vi vet är att det är ett viktigt och modigt projekt som verkligen behövs.

  • 21 SEPTEMBER 2011 11:18

    Även maskrosbarn har rättigheter

    pojke med plakat_illustration från iStockphotoIgår satt jag och Therese Eriksson på Maskrosbarn och pratade om barnkonventionen, dvs FN:s konvention om barnets rättigheter. De 54 artiklar som den består av gäller ALLA barn, oavsett om man bor i Sverige, Afrika eller någon annanstans. Det finns bara två länder i världen som inte åtagit sig att följa barnkonventionen; Somalia och USA.

    Men Therese berättar att ungdomarna som Maskrosbarn arbetar med, som lever i Sverige och har föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka, ofta inte vet om att de har några rättigheter. De har kanske fått lära sig om barnkonventionen i skolan, men inte om hur den konkret påverkar dem i deras vardag. Därför tror man att det handlar om barn i Afrika, men inte om dem själva.

    Det är allvarligt. Alla barn har rätt att få veta om sina rättigheter, men alltför många har alltså ingen aning. För Maskrosbarns ungdomar, som lever under väldigt tuffa förhållanden, är det extra viktigt att känna till sina rättigheter. Om de till exempel visste att de faktiskt har rätt att må bra skulle de kanske inte få skuldkänslor när de gör något roligt tillsammans med kompisar, fast mamma ligger hemma och är full. Om de visste att barn har rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som berör dem skulle de inte acceptera att man talar över deras huvuden under mötena med socialtjänsten. Möten som handlar om deras liv och framtid, där ingen vuxen ställer frågan direkt till barnet: hur mår du? Vad vill du? De behöver veta att man som barn har rätt att få hjälp om man mår dåligt och har det svårt hemma, att det inte bara är “otur” som man inte kan göra något åt. Men det vet de ofta inte.

    Therese och hennes kollegor på Maskrosbarn jobbar mycket med att berätta för ungdomarna som deltar i deras läger och stödgrupper om deras rättigheter. Frågorna blir ständigt aktuella i olika situationer. Jag och Therese  har börjat sammanställa mer konkret vad de olika artiklarna i barnkonventionen innebär för Maskrosbarns målgrupp och jag kommer att berätta mer om det här på bloggen framöver.

    Om du vill läsa mer om barnkonventionen redan nu, besök tex Unicef:s hemsida

  • 16 SEPTEMBER 2011 11:48

    Så kan vi förändra barnhemsbarnens liv

    Gisela på projektbesökPå Childhood befinner vi oss en stor del av tiden på resande fot för att besöka pågående och potentiella projektpartners. (På bilden här besöker jag ett projekt i Sydafrika). Under resorna ser vi dagligen situationer som inga barn någonsin ska behöva befinna sig i. För att kunna hantera det gäller det att hitta en balans, utan att bli blasé. Men vissa händelser och människor berör extra mycket, så är det bara. För mig har det ofta varit barn jag träffat när jag besökt barnhem.

    För omkring ett år sedan besökte jag ett statligt barnhem i Thailand. Allt var rent och fint, men trots det var det långt ifrån någon ideal tillvaro. På första avdelningen för bebisar från 0-8 månader fanns omkring 50 barn och kanske 5 nannys. Det säger sig själv att de långt ifrån hann med barnen. Vissa barn låg i sängarna och sov, medan andra satt lite håglösa på golvet. I en av sängarna låg två små bebisar. En av dem var en liten luden pojke på två veckor som nyss kommit dit. Han grät, och när jag plockade upp honom tittade han mig stint i ögonen och blev slutligen lugn och föll i sömn. Men så snart jag lagt ner honom började han gråta igen. Till slut sov han dock så djupt att jag kunde lägga ner honom utan att han vaknade. Han hade ännu inte funnit sig i att vara övergiven och sökte på sitt eget vis finna trygghet hos någon som fanns där för honom, försökte göra någon till sin. Varje gång barnen flyttades fick de nya nannys, som aldrig var många nog och aldrig hade speciellt ansvar för ett specifikt barn. Men allt var rent och snyggt och solen sken in på rena lakan och klulörta leksaker och föreståendaren visade stolt upp sin institution. Jag har ofta tänkt på den lilla pojken och undrat hur det gått för honom. Hur lång tid tog det innan han gav upp och fann sig i att vara övergiven? Idag är han runt två år gammal.

    Som projekthandläggare har jag bland annat ansvar för Childhoods arbete i Litauen. Landet (som ju är ett EU-land) är ett av de länder i världen där flest barn är omhändertagna; nästan två procent av alla barn i landet. Majoriteten av dessa är barn under tre år. Därför är jag så glad att vi nyligen inlett ett stöd till ett projekt i Litauen som syftar till att utveckla så kallade ”gatekeeping mekanismer” som ska förhindra att små barn separeras från sina föräldrar, om det inte är absolut nödvändigt för barnets bästa.

    Stödet går till Save the Children Lithuania som tillsammans med två andra organisationer och två kommuner ska genomföra ett pilotprojekt för att utveckla effektiva alternativ till institutioner. Man kopierar här en modell som tidigare genomförts i en kommun i Moldalvien med stöd av Childhood med mycket gott resultat. Tanken är att utbilda olika yrkesgrupper i kommunen som i sitt arbete kommer i kontakt med blivande föräldrar eller föräldrar med små barn. På så sätt ökar deras medvetenhet om att institutioner inte är det bästa för (särskilt) små barn. De får lära sig hur man kan identifiera familjer där det finns risk att barnen överges eller far illa, samt om hur olika yrkesgrupper kan samverka för att ge stöd till dessa familjer. Om projektet faller väl ut, och det tror jag att det kommer att göra, kommer det att innebära en stor förändring för många barn i Litauen, både nu och i framtiden. Bebisar kommer slippa ligga i en säng med andra barn och lära sig att inte förvänta sig kärlek och omsorg. Jag hoppas och tror att vi tillsammans kommer att kunna förändra.

  • 8 SEPTEMBER 2011 16:02

    Therese på Maskrosbarn

    Idag var Therese Eriksson från Maskrosbarn här för att träffa mig och Ingrid (som jobbar med fundraising). Det är alltid lika roligt att träffa Therese och man blir så inspirerad av hennes arbete med  Maskrosbarn! Therese startade Maskrosbarn tillsammans med sin kompis Denise när de fortfarande gick i gymnasiet för att hjälpa andra unga som liksom de gjort lever med missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. De tyckte inte att de fått tillräckligt stöd från vuxenvärlden och tog tag i saken själva. Väldigt häftigt och företagsamt tycker jag. Men många vuxna fnös åt dem för att de var så unga (och gör tydligen fortfarande). De förstår nog inte att Maskrosbarn har förändrat livet för hundratals (kanske tusentals) ungdomar.

    Härom dagen var Therese med på Nyhetsmorgon i tv 4, se inslaget här!

    Läs mer om:Maskrosbarn
Visa fler inlägg