• 30 AUGUSTI 2011 17:27

    Det här är Uppdrag Barn

    Glad pojke på karusellUppdrag Barn är en blogg som World Childhood Foundation driver tillsammans med Vattenfall. Här får läsaren följa Childhoods arbete för att ge barn i utsatta situationer rätt till sin barndom, till trygghet, glädje, lekfullhet och nyfikenhet på livet. Vi stödjer mer än 90 projekt i 16 länder just nu så det är mycket som händer och det finns mycket att berätta!

    Vi som skriver är jag, Maja Cronstedt, som är informationsansvarig på Childhood, och mina tre kollegor Britta Holmberg, Gisela Ivarsson och Susanne Drakborg som arbetar som projekthandläggare.

    Vattenfall är en av Childhoods huvudsponsorer, Major Partners, sedan flera år tillbaka. Stödet från Vattenfall innebär ett stort ekonomiskt bidrag som ger Childhood möjlighet att stödja ännu fler angelägna projekt. Men samarbetet handlar inte bara om pengar. Genom stödet från Vattenfall får Childhood också hjälp att sprida vårt budskap. Uppdrag Barn är ett lysande exempel på just det. För tre år sedan såg Vattenfall till att vi fick möjlighet att starta den här bloggen, där vi kunnat berätta om vårt arbete och nå ut till många nuvarande och potentiella supporters. Både vi och Vattenfall tycker att det arbetet är värt att driva vidare, men efter tre år såg vi ett behov av en nystart. Dels för att modernisera bloggen rent tekniskt men också för att nå ut till ännu fler svenskar och berätta för dem om hur man kan förändra framtidsutsikterna för barn som har det svårt. Det är det som vi på Childhood brinner för. Och vi vet att det finns väldigt många fler runt om i landet som precis som vi har ett starkt engagemang. Därför finns Uppdrag Barn!

    Jag hoppas att du vill följa oss här och hjälpa oss sprida vårt budskap till ännu fler. Gilla, kommentera och sprid – för barnens skull!

    Under det kommande året kommer vi särskilt att följa organisationen Maskrosbarns arbete. De arbetar för ungdomar som växer upp med föräldrar som missbrukar och/eller är psykiskt sjuka – ett jätteviktigt arbete som Childhood stödjer sedan ett par år tillbaka. Du kan redan nu läsa mer om Maskrosbarn i inläggen här nedanför.

    (Den härliga bilden på pojken i karusellen kommer från ett av projekten vi stödjer i Tyskland, där man arbetar med unga föräldrar som behöver stöd. Bilden togs på en utflykt de gjorde en sommar.)

    Läs mer om:Maskrosbarn
  • 29 AUGUSTI 2011 11:28

    Maskrosbarn – en viktig organisation

    ”Mamma har druckit massor. Nästan varje dag i två veckor nu. Idag hade hon slagit sig i huvudet och blödde. Jag blir så jävla orolig för henne! Pallar inte att dra hela lasten. Pappa mår så jävla dåligt. Fan, jag vill bara hålla ihop alla. Tar för mycket ansvar, men det är ju dom som lägger hela ansvaret på mig.”

    Så skrev Therése Eriksson i sin dagbok den 25 mars 2003. Hon var 16 år och hade levt med en psykiskt sjuk och missbrukande mamma sedan hon var elva år gammal. Det är en verklighet som inget barn borde behöva uppleva, men som är mycket vanligare än man tror. Det finns siffror som pekar på att 500 000 barn i Sverige växer upp med psykiskt sjuka och/eller missbrukande föräldrar. Det är 25 procent av alla barn i landet. En häpnadsväckande siffra. Som inte alls är säkerställd, den kan till och med vara tilltagen i underkant. De flesta barn och ungdomar som har det så här berättar nämligen inte för någon om hur de har det hemma, därför syns de inte i någon statistik.

    Therése Eriksson tyckte inte att vuxenvärlden gjorde tillräckligt för att hjälpa henne när hon hade det som värst. Alltför många vuxna såg inte hennes behov och hon fick ta ett enormt ansvar för sin familj och fick inte chansen att bara vara barn och tonåring. När hon träffade kompisen Denise i gymnasiet som hade liknande erfarenheter tog de saken i egna händer och startade organisationen Maskrosbarn. De var 17 år gamla och mötte mycket motstånd i början. Men de vägrade låta sig tystas, de visste vad de själva hade behövt för att må bra och de ville ge det till andra ungdomar för att ge dem en chans till ett bättre liv.

    Idag är Therése och Denise sex år äldre med många erfarenheter bakom sig. De senaste somrarna har Childhood finansierat det sommarläger som Maskrosbarn anordnar för ungdomar mellan 14-17 år. På lägret får de träffa andra som förstår precis hur det är att leva med en psykiskt sjuk eller missbrukande förälder. För många är det första gången de över huvud taget pratar med någon annan om situationen hemma. Lägret pågår i tio dagar med ungefär 20 ungdomar per lägeromgång. Under de här dagarna får ungdomarna en chans att bara vara barn och slipper ansvaret som de ständigt känner för sina föräldrar. Det blir en vändpunkt som betyder otroligt mycket för många av ungdomarna.

    Vi kommer att följa Maskrosbarns arbete extra nära här på Uppdrag Barn framöver, för att ge er läsare en närmare känsla av hur Childhood arbetar och hur situationen för den här gruppen barn ser ut i Sverige idag. Så följ oss här på bloggen och kommentera och sprid budskapet så mycket ni kan!

    Det här är Therése under den första lägerperioden i somras, i lekledartagen:Therese Eriksson

    Läs mer om:MaskrosbarnSverige
  • 26 AUGUSTI 2011 14:54

    Sreymom i Kambodja

    SreymomDet här är Sreymom som bor i Sihanoukville, en turistort i Kambodja. Hon är ett av de barn som fått hjälp av organisationen M´Lop Tapang, som Childhood precis har inlett ett stöd till. Det finns stora slumområden i Sihanoukville dit många fattiga människor i Kambodja flyttar i hopp om att kunna försörja sig. Men fattigdomen är stor och levnadsförhållandena undermåliga. Väldigt många barn arbetar på stränderna med att sälja saker till turister. Vissa är föräldralösa, andra har familjer men måste ändå arbeta istället för att gå i skolan.

    M´ Lop Tapang genomför bland annat uppsökande arbete där de tar kontakt med barnen som bor och arbetar på stränderna. De driver också en slags förskola/skola där barnen får möjlighet att ta igen förlorad skolgång och sedan hjälp att börja i den vanliga skolan igen.

    Sreymom har inga föräldrar och bor just nu hos M´Lop Tapang tillsammans med sina syskon. Så här säger hon om att få gå i skolan:

    “Alla som är stora måste kunna läsa och skriva, så vi måste lära oss nu när vi är små. Alla barn måste få den chansen!”

    Läs mer om M´Lop Tapangs arbete på deras hemsida

    (Sreymom heter egentligen något annat, hennes namn är förändrat för att skydda hennes identitet.)

    Läs mer om:Kambodja
  • 22 AUGUSTI 2011 11:04

    Ett blogginlägg från en lägerdeltagare

    Jag fick ett mejl från Therese Eriksson, verksamhetschefen på Maskrosbarn, som skrev att en av ungdomarna som deltog på deras läger i somras skrivit ett inlägg på sin egen blogg som hon gärna ville att vi publicerar här också. Hon är en femtonårig tjej från Värmland som precis ska börja nian, och som för några veckor sedan inte kände någon annan som lever i en familj där någon av föräldrarna missbrukar eller är psykiskt sjuk. Men tio dagar på lägret förändrade allt. Så här skriver hon:

    Maskrosbarn

    Tänkte skriva lite om maskrosbarn, för er som inte varit med. Rätt meningslöst egentligen, för det vi har går inte att förklara, det är helt obeskrivligt och måste upplevas för att förstå. Men okej, jag skriver! Texten är kanske töntig, men fine. jag är töntig:) )

    Makrosbarn. Finaste, underbaraste maskrosbarn. Hur kan ett läger betyda så mycket? Hur kan tio dagar förändra så mycket? Hur kan ett läger på tio dagar skapa sådan gemenskap? Efter tio dagar kändes det som man varit vän med alla för alltid. Jag är helt säker på att maskrosbarn har förändrat massor av människor. Maskrosbarn räddar liv. Maskrosbarn räddade mitt liv!

    När jag kom till lägergården 31 juli 2010 kände jag ingen. Jag hade haft lite kontakt med några på facebook, men kände ingen. Jag var nervös och rädd, taggad och glad. Men trött. Resan hade varit lång och krånglig. Jag kom dit senare än alla andra, eftersom mina tåg inte gick som de skulle. Jag hade inga höga förväntningar alls, tänkte mest att det skulle vara kul att åka bort lite och jag hade aldrig varit på något läger innan. Men redan första kvällen, bara ett par timmar efter jag kom dit kände jag verkligen något. Gemenskap.

    Björn, en underbar ledare läste upp en lång “dikt” som berättade varför vi alla var där. Många grät, även jag. Alla som satt i rummet hade varit med om liknande saker, fast ändå så olika. Alla hade en, eller båda föräldrar som var psykiskt sjuka eller missbrukade något som alkohol eller droger. Jag kände energi, tomhet och kärlek. Någon strök sin hand på min rygg, någon jag aldrig träffat innan, men som ändå brydde sig om mig. Just därför att vi har det likadant. Alla har det så, vi hade inget att dölja.

    Innan jag åkte på läger kände jag ingen som hade det likadant, trodde jag. Jag hade berättat för några vänner om saker som hänt, hur det var. Men fick mest helt korkade och ogenomtänkta svar. Jag var så besviken, varför kan ingen förstå? På lägret förstod alla.

    På lägret gjorde vi massor av saker, badade, bakade, kollade på film, myste, lekte, åkte iväg och gjorde saker, klädde ut oss. Massor av roliga saker, och man brydde sig inte om hur ful man såg ut i rosa peruker och glittriga jackor, man gjorde det bara. Struntade i vad andra tyckte och det var SÅ JÄVLA SKÖNT. Samtidigt så pratade vi massor om all skit runt oss.

    Det var precis det jag behövde. Jag mådde så jävla bra efter och är sjukt glad att jag åkte på lägret! Om jag visste innan hur det skulle bli skulle jag inte tveka en sekund på att åka! Tänkte ungefär “jag vill åka bort men det kommer bara vara massa emoungar där och det kommer inte alls passa mig. Meeen, det är gratis så okej, jag ger det en chans.” Det var det största och bästa valet jag någonsin gjort.

     I år var det lite annorlunda. Jag mår bättre, så jag tycker nog att det var roligare. Lärde känna massor av nya människor som är som syskon nu, och jag kan helt ärligt säga att jag älskar dem. Jag älskar dem så otroligt mycket och de är som en extrafamilj till mig.

     I år gjorde vi massor av kul saker, körde sumobrottning, åkte gokart, körde laserdom, åkte linbana över en sjö, lekte och flamsade runt och hade det galet roligt. Samtidigt som vi pratade om jobbiga grejer också. Jag älskar det. Det är precis det här som är rätt för mig. Jag tror inte att terapi, mediciner och sådant hjälper för mig. Jag har provat, men nä, lägergården i hälsingland är där jag hämtar min kraft.

     Jag minns sista kvällen, vi var nere vid havet och de precis fått massor av saker av Calle Schulman, bla iPod, presentkort, bok, skiva, ansiktsprodukter osv. Jag var jätteglad. Nere på stranden skickade vi ut rislampor med våra drömmar ut över havet. Jag tror på det. Vi gjorde samma sak förra året och jag kan säga att min önskning faktiskt slog in. När vi skickat ut rislamporna gick vi runt och pratade bara. Jag ställde mig ensam och tittade ut över havet, fullmåne var det. Månen lyste upp över havet och det var SÅ. JÄVLA. VACKERT. Jag kände verkligen energin strömma i mig, och de jag älskar stod bakom mig på stranden, och jag vet att de alltid kommer att stå där bakom, stötta och ta emot mig när jag ramlar, och jag gör samma sak för dem. Den känslan var verkligen speciell. Jag visste inte vart jag skulle, visste inte vilken väg jag skulle ta, men jag visste att det kommer att bli bra. Jag visste också att om ett år kommer jag stå där igen, ännu starkare, veta vad jag vill och kommer att känna samma känsla igen. Det är långt kvar, men det kommer att vara speciellt. För det är hälsingland. Det är något magiskt med det.

     På natten packade jag. Jag ville göra det då, hur trött jag än var. På morgonen skulle jag inte orka. Jag visste att jag skulle må så dåligt, och det gjorde jag. Hade sjukt mycket separationsångest så jag kramade alla hur många gånger som helst och grät i två timmar.

    Kvällen innan, efter rislamporna hade vi en kramring som aldrig tog slut. Vi kramades i säkert en timme, och då kändes det mesta faktiskt väldigt bra. Fick en jätterolig komplimang flera gånger, haha! “Åååh, du luktar jättegott!” Alla var jätteledsna, men jag kunde inte gråta. Det gick inte. Helt omöjligt. Jag hade gråtit i ungefär två timmar innan, när jag pratat med en ledare om saker jag aldrig sagt till någon förut.

    Det är det bästa, när man är ledsen får man alltid en kram, en klapp på axeln eller ett “hur är det?”. Det är alltid någon som bryr sig och det känns så jävla bra.

     Alla maskrosbarn, deltagare, ledare och praktikanter. Jag älskar er! 

    Ni får mig att veta vad jag vill, att gå åt rätt håll och att älska livet. TACK”

    En flicka sitter på stranden under Maskrosbarns sommarläger

    (Det är inte flickan på bilden som skrivit texten. Bilden togs i början av sommaren under Maskrosbarns sommarläger)

    Läs mer om:Maskrosbarn