• 30 JUNI 2011 16:58

    Sommaröppet i Tjejzonens chatt

    Sedan ett par år tillbaka stödjer Childhood Tjejzonen, som arbetar mycket med stöd via internet till unga tjejer som har det tufft. De har en chatt som är öppen flera kvällar i veckan, där tjejer som behöver någon att prata med kan höra av sig anonymt. De får prata med en medmänniska, som inte är expert men som lyssnar och bekräftar dem, och som kan bli ett första steg mot att söka hjälp i “verkliga” livet. Eller så räcker det att få prata ut, att få sätta ord på sina känslor och få höra att man har rätt att må bra.

    Sommaren är ofta en jobbig tid för unga som mår dåligt. Det finns ingen skola att gå till, som kanske i vanliga fall bidrar till stabilitet och rutiner i tillvaron. Behandlingar tar ofta en paus och de personer man brukar ha kontakt med är på semester. Därför är det så bra att Tjejzonens chatt har öppet hela sommaren. Mellan 20 juni och 11 augusti kan man chatta med Tjejzonens volontärer söndag till torsdag mellan kl 20.00-22-00. Inga ämnen är för stora eller små, här finns plats för alla slags frågor, vare sig det handlar om vikt och kontroll, ensamhet, ångest eller precis just vad som helst. Volontärerna som svarar i chatten har tystnadslöfte och har gått en utbildning i stödsamtal.

     På Tjejzonens hemsida finns information om hur det fungerar

    Det här är Maria som jobbar på Tjejzonen.

     Maria på Tjejzonen_foto Daniel Roos

  • 28 JUNI 2011 11:59

    Jag är här därför att…

    Första kvällen på Maskrosbarns läger får alla ungdomar anonymt fortsätta meningen ”Jag är här därför att..” på en lapp som ledarna sedan läser upp så att det blir en lång dikt. Det här är några ungdomars anledningar till varför de vill vara på läger på Maskrosbarn, som skrevs under förra årets läger.

    .. min pappa är alkoholist.

    .. jag måste lära mig att släppa taget om min pappa. Att kunna lära mig att ta vara på den jag är och utvecklas som person. Att kunna våga göra något annorlunda och utmanande för att bevisa att jag inte är så värdelös som min pappa påstår. Jag ska visa honom och mig själv att jag är värd mer!

    .. jag inte mår bra. Mitt liv är ett jävla sopnedkast. Min mamma har problem med sin kille också. Min pappa dricker för mycket och har råkat skada mig så jag pallar inte mer. + jag vill ha kompisar.

    .. jag vill kunna känna mig glad utan att känna mig självisk.

    .. min mamma är manisk, psykiskt sjuk och pappa är alkoholist och deprimerad.

    .. min mamma har psykiska störningar. Båda mina föräldrar dricker för mycket och min mamma är väldigt sjuk i kroppen. Pappa har ADHD och det är jobbigt ibland.

    .. jag vill kunna vara mig själv och slippa dölja saker.

    .. jag är säker på att människor behöver dela. Jag tror att man blir mindre ensam av det.

    .. båda mina föräldrar var missbrukare, för att jag alltid sökt efter en familj som jag kan vara den jag är med.

    .. min pappa drogar och är alkoholist, vilket han har varit i princip hela mitt liv. I ca 7 år nu. Han har även suttit inne för våldtäkt och kvinnomisshandel, men kom ut för ett halvår sedan.

    .. min mamma dricker för mycket. Jag vill lära mig att inte ta ansvar för hennes handlingar. Jag vill bli starkare som person och få nya erfarenheter.

    .. jag älskar att vara här. För att känna mig trygg och glad. För att uttrycka mina känslor och bli tröstad när jag blir ledsen. För att umgås med härliga människor och skratta mycket. För att bearbeta och gå vidare.

    .. jag vill vara det barn som jag aldrig fick växa upp som, lycklig, glad och synlig. Mamma drack mycket, festade mycket, slog mig och min syster, hon var otrogen mot pappa. Pappa var otrogen mot mamma så jag fick växa upp med ansvar över min syster. Ta hand om mamma när hon var full och ha hemligheter mellan mamma och pappa för jag var rädd att de skulle bråka.

    Två lägerdeltagare som solar på gräsmattan under Maskrosbarns sommarläger

    (fotot tog jag under mitt besök på lägret förra veckan)

    Läs mer om:Maskrosbarn
  • 27 JUNI 2011 14:50

    Lägerledare som gör skillnad

    I torsdags kom jag och Britta hem efter ett dygns besök på Maskrosbarns sommarläger i Gnarp, Helsingland (som Childhood finansierar). Vi kom dit som totala främlingar för de 20-talet ungdomar som då hade hunnit tillbringa fem dagar på lägret. Men vilket varmt mottagande vi fick, både av ungdomarna och av de fantastiskt duktiga ledarna. Vi kände oss hemma direkt och fick lära känna några av alla de ungdomar vars liv har förändrats drastiskt tack vare Maskrosbarn. De flesta som kommer till lägret har aldrig berättat för någon att de har en mamma eller pappa som missbrukar alkohol eller droger eller som är psykiskt sjuk. När de kommer till Maskrosbarns läger behöver de inte förklara, alla vet att de som är där har liknande erfarenheter. Den som berättar att mamma är manodepressiv eller att pappa är alkoholist blir förstådd, utan att behöva förklara. Men när man vill prata finns det hela tiden någon där, någon som förstår och det är stort. I matsalen satt det lappar och brev på väggarna som skrivits av tidigare lägerdeltagare. Bara de här små lapparna säger mycket om vad Maskrosbarns arbete betyder.

    lapp

    lapp

    lapp

    lapp

    Alla ledare

    Här är alla lägerledarna som jobbar under lägerperiod ett (av totalt tre i sommar). Alla har vuxit upp som Maskrosbarn och vet precis hur det är, därför blir de otroligt viktiga förebilder för ungdomarna som kommer till lägret.

    
  • 20 JUNI 2011 11:21

    Ett viktigt sommarläger

    I lördags kom 20 ungdomar mellan 14-17 år till en gård i Helsingland där de under tio dagar ska delta i ett sommarläger. Lägret anordnas av organisationen Maskrosbarn och det är inte vilket kollo som helst. På det här lägret kommer flera ungdomar för första gången känna att det finns någon som förstår hur de har det hemma, hur det är att leva med en förälder som missbrukar eller som är psykiskt sjuk. De kommer att få sätta sina egna behov i första hand för en gångs skull och slippa känna ansvar för sina föräldrar och syskon. De kommer att få vara tonåringar, precis som de alltid borde få vara. Childhood finansierar Maskrosbarns sommarläger sedan förra året därför att vi tycker att de gör ett otroligt viktigt arbete. Dessutom är de professionella och känner sin målgrupp väl eftersom alla som arbetar inom organisationen själva är Maskrosbarn. De blir viktiga förebilder för ungdomarna genom att de visar att man kan må bra och få ett bra liv, trots att man har en förälder som mår väldigt dåligt.

    Ingen vet exakt hur många barn i Sverige som växer upp med missbrukande och psykiskt sjuka föräldrar, men det finns siffror som pekar på att det är minst 500 000 barn. En exakt siffra kommer aldrig att kunna sättas eftersom barnen som lever i de här miljöerna sällan berättar hur de har det.

    På onsdag reser jag och Britta för att hälsa på på lägret – det ska bli jätteroligt att se hur de har det och få vara med under en hel dag. Nästa vecka kommer ni att få höra hur det var.

    Om du vill veta mer om Maskrosbarn innan dess, läs gärna det här reportaget på vår hemsida. Bilden här nedan är från förra årets läger.

    Bild från Maskrosbarns sommarläger_foto Maskrosbarn

    Läs mer om:Maskrosbarn
  • 9 JUNI 2011 14:50

    Den ljusnande framtid är vår?


    Till ljudet av årets studenter som åker runt på lastbilsflak och skriker sig hesa för att markera sin nyvunna frihet läser jag en slutrapport från en organisation Childhood stöttat, som arbetar för att ungdomar som lämnar barnhemmen i Kaliningrad också ska kunna känna någon glädje och framtidstro när de blir myndiga och ska ta ansvar för sin egen framtid.

    Det går ofta inte så bra för f.d. barnhemsbarn i Ryssland. Och det är inte så konstigt med tanke på förutsättningarna. Många har bott mer eller mindre hela sin barndom på olika institutioner men har sällan fått möjlighet att knyta an någon längre tid till någon vuxen som ser det unika med just det barnet. Ofta har barnet förlorat kontakten med släkt och andra anhöriga som kanske bor för långt bort för att besöka barnhemmet eller som personalen tycker har för dåligt inflytande på barnet. Därför saknar ofta f.d. barnhemsbarn trygga vuxna att luta sig mot när de lämnar institutionen och som kan stå för kontinuiteten genom livet. Det finns ingen som kan berätta hur barnet var som liten, vad man tyckte om eller var rädd för. Ingen som sparar första teckningen eller skoluppsatsen. Ingen man kan ringa till när man precis flyttat hemifrån och behöver låna pengar eller undrar hur man kokar potatis eller vad man gör när badrumskranen börjar läcka.

    En uppväxt på barnhem i Ryssland betyder också att man inte får möjlighet att träna sig i självständighet på samma sätt som andra barn får. Många aktiviteter ordnas särskilt för barnen på barnhemmet och de skjutsas dit och hem i grupp. Ofta anordnas idrottsaktiviteter och annat på barnhemmet. Det blir enklare så. Frisörer och läkare kommer till barnhemmet så man får inte lära sig att boka tid och ta sig dit. Det finns inget eget rum att prova på att inreda som man vill. Det är långt ifrån självklart att man får använda internet eller käka chips och godis framför TV:n som vanliga tonåringar gör också i Ryssland.

    Sen kommer dagen då man ska ut i livet. Då är staten skyldig att ordna någon slags boende. Ofta ett rum i en gemensam korridor och eller på den plats där barnet var skrivet när det omhändertogs. Ibland bor föräldrarna kvar i den bostad som ungdomen ska återvända till. Föräldrar som för länge sedan förklarats som olämpliga att ha kontakt med barnet p.g.a missbruk, psykisk sjukdom eller kriminalitet. Jag frågade en barnhemsföreståndare i Kaliningrad hur de hanterar sådana fall. ”Hur förbereder ni barnen och föräldrarna på en sådan situation? Leder inte det till nya konflikter?” ”Inga problem. Vi går till domstol och slänger ut föräldrarna”. Då är saken löst…

    Community Foundation Kaliningrad jobbar med att upplysa barnhemsbarn om deras rättigheter och förbereda dem inför övergången så de inte blir frånlurade sina nya bostäder. De beskriver ett fall där en pojke blev tilldelad en plats i en tvårumslägenhet som redan delades av 8 andra personer.  Ett annat fall gäller en flicka vars mamma privatiserade ”hennes” bostad för länge sedan. Mamman dog och därefter blev lägenheten ett tillhåll för hemlösa som vandaliserade den. När flickan skulle flytta in var den svårt brandskadad och obeboelig. Flickan befinner sig nu i moment 22. Hon har en bostad, även om den inte går att bo i, och eftersom den är privat har hon inte rätt till en ersättningslägenhet. Jag tänker på henne när jag hör ”den ljusnande framtid är vår” skrålas utanför.

    Av: Britta Holmberg

    Projekthandläggare för Sverige, Ryssland och Sydafrika