• 29 SEPTEMBER 2010 14:32

    En reseberättelse från Ekaterinburg, Ryssland

    Häromdagen fick jag ett önskemål från en av Childhoods facebook-kompisar om fler berättelser från Ryssland. Då bad jag vår nya kollega Britta Holmberg, som precis blivit projekthandläggare för Ryssland att berätta om sin senaste resa till Ekaterinburg där hon bland annat hälsade på projektet MAMA+. Jag fick tillbaka en otroligt välskriven och stark berättelse som ni ska få läsa här. Den är ganska lång, men läs hela – det är värt det!

    “Vi sitter hos socialchefen i en stadsdel i Ekaterinburg, Rysslands tredje största stad som ligger strax bortom Uralbergen. Det är min första resa för Childhood till Ryssland men långt ifrån den första gången jag sitter i ett liknande ryskt arbetsrum. Mycket är tyvärr sig alltför likt. Visst har många saker blivit bättre i Ryssland men det tar väldigt lång tid, frustrerande lång tid, att förändra människors attityder till utsatta barn och familjer och bygga upp nya, fungerande stödsystem. Här i Ekaterinburg var det under 2000-talets första år ett väldigt stort problem med att allt fler mammor övergav sina barn på BB. Ett tag var sjukhusen överfulla med övergivna små barn som inte fick plats på de statliga småbarnshemmen. Nu är situationen inte riktigt lika akut längre, bland annat på grund av att Putin sett till att bidragen till nyblivna föräldrar ökat markant (men bidragen får man inte förrän barnet fyllt tre, för att förhindra att barnen överges).


    En mamma med sitt barn, som fått hjälp av MAMA+ i Ukraina

     Men det är fortfarande alltför många barn som blir lämnade direkt efter födseln. Och på ett sätt är det kanske inte så konstigt. Regionen hör till en av de hårdast drabbade i Ryssland vad gäller narkotikamissbruk och HIV. Många saknar ordentliga bostäder och tvingas tränga ihop sig hela familjen, inklusive mor- eller farföräldrar i ett rum där man delar toalett och kök med andra. Alkoholmissbruket är, liksom överallt i Ryssland, väldigt utbrett. För en ensam mamma med sociala problem och som kanske under hela graviditeten hört att hon är oansvarig och inte kan ta hand om ett barn, som inte får stöd av barnets pappa och i relativt många fall först på BB får reda på att hon är HIV smittad kan det nog kännas som det klokaste beslutet att lämna barnet i någon annans omvårdnad.

    Men i det känslomässiga kaos som hon befinner sig i, vad får hon för stöd från samhället? Idag är den enda som sjukhuset tillkallar en jurist, som ser till att det papper som mamman skriver under där hon avsäger sig all rätt till det nyfödda barnet är juridiskt giltigt. Det finns inte någon rutin som föreskriver att man ska försöka hitta pappan (om inte paret är gifta förstås, bara då räknas pappan, men det är oftast inte fallet) eller någon annan familjemedlem. Ingen socialarbetare, kurator eller psykolog finns till hands. Mamman skriver under ett formellt övergivande och sen är barnet helt och hållet statens ansvar och för att mamman ska kunna få tillbaka sitt barn krävs en rätt komplicerad rättsprocess.

    Childhood stödjer ett projekt i Ekaterinburg som vill förändra just detta. MAMA+ projektet, som först utvecklades i St Petersburg och nu håller på att etableras i Ekaterinburg syftar till att stärka samarbetet mellan mödravård och BB å ena sidan och socialtjänsten å andra sidan för att i tid ge stöd till de mödrar som bedöms vara i riskzonen att överge sina barn. Olga, en ung socialarbetare som ska jobba i projektet berättar om en händelse hon var med om tidigare i veckan. Under ett sammanträde med ”Kommissionen för frågor rörande minderåriga”, en slags rysk variant av socialnämnd, kom en ung mamma oanmäld dit och krävde att få lämna sitt barn till dem och skriva under ett ”övergivande”. Ingen visste riktigt vad de skulle göra sa Olga. ”Vi försökte övertala henne att låta bli och berättade vilken typ av hjälp hon skulle få, men hon sa att det var hennes rätt att överge barnet och att vi inte kunde hindra henne.” Vi undrar vad som hände sen. ”Ja, hon lämnade barnet där. Vi tog hennes passuppgifter men troligtvis bor hon inte på den uppgivna adressen så kanske kan vi inte få tag i henne nu. ”Hur gammalt var barnet?” frågar jag. ”Och någonstans finns det väl en pappa, frågar man inte vad han vill?” ”Pojken är ett och ett halvt år. Och mamman var väldigt lugn och samlad. Det var uppenbarligen ett genomtänkt beslut. Det fanns inget vi kunde göra.”

    Larissa, som är högst ansvarig för projektet i Ekaterinburg blir märkbart illa berörd över att de åtta betrodda personerna i kommissionen inte kunde hantera situationen bättre. ”Dom borde ha tagit henne avsides och pratat med henne i lugn och ro, tagit reda på vad det egentligen var som låg bakom.” Larissa är en av dem som med sin person visar att allt inte är som det alltid har varit. Hon är en brinnande förkämpe för att barn ska slippa växa upp på statliga institutioner och för alla barns rätt att växa upp i en trygg familj. Jag känner mig trygg i att Larissa inte kommer att släppa ärendet med detta. Och jag tror och hoppas att även Olga och hennes kollegor kommer att vara bättre rustade och förberedda nästa gång de möter en mamma som befinner sig i en så hopplös situation att hon inte ser någon annan utväg än att lämna bort sitt nyfödda barn. “

    Britta Holmberg

    (Bilden kommer från MAMA+ i Ukraina, fotot är taget av organisationen HealthRight International som driver projektet)

     

Kommentera