• 29 SEPTEMBER 2010 14:32

    En reseberättelse från Ekaterinburg, Ryssland

    Häromdagen fick jag ett önskemål från en av Childhoods facebook-kompisar om fler berättelser från Ryssland. Då bad jag vår nya kollega Britta Holmberg, som precis blivit projekthandläggare för Ryssland att berätta om sin senaste resa till Ekaterinburg där hon bland annat hälsade på projektet MAMA+. Jag fick tillbaka en otroligt välskriven och stark berättelse som ni ska få läsa här. Den är ganska lång, men läs hela – det är värt det!

    “Vi sitter hos socialchefen i en stadsdel i Ekaterinburg, Rysslands tredje största stad som ligger strax bortom Uralbergen. Det är min första resa för Childhood till Ryssland men långt ifrån den första gången jag sitter i ett liknande ryskt arbetsrum. Mycket är tyvärr sig alltför likt. Visst har många saker blivit bättre i Ryssland men det tar väldigt lång tid, frustrerande lång tid, att förändra människors attityder till utsatta barn och familjer och bygga upp nya, fungerande stödsystem. Här i Ekaterinburg var det under 2000-talets första år ett väldigt stort problem med att allt fler mammor övergav sina barn på BB. Ett tag var sjukhusen överfulla med övergivna små barn som inte fick plats på de statliga småbarnshemmen. Nu är situationen inte riktigt lika akut längre, bland annat på grund av att Putin sett till att bidragen till nyblivna föräldrar ökat markant (men bidragen får man inte förrän barnet fyllt tre, för att förhindra att barnen överges).


    En mamma med sitt barn, som fått hjälp av MAMA+ i Ukraina

     Men det är fortfarande alltför många barn som blir lämnade direkt efter födseln. Och på ett sätt är det kanske inte så konstigt. Regionen hör till en av de hårdast drabbade i Ryssland vad gäller narkotikamissbruk och HIV. Många saknar ordentliga bostäder och tvingas tränga ihop sig hela familjen, inklusive mor- eller farföräldrar i ett rum där man delar toalett och kök med andra. Alkoholmissbruket är, liksom överallt i Ryssland, väldigt utbrett. För en ensam mamma med sociala problem och som kanske under hela graviditeten hört att hon är oansvarig och inte kan ta hand om ett barn, som inte får stöd av barnets pappa och i relativt många fall först på BB får reda på att hon är HIV smittad kan det nog kännas som det klokaste beslutet att lämna barnet i någon annans omvårdnad.

    Men i det känslomässiga kaos som hon befinner sig i, vad får hon för stöd från samhället? Idag är den enda som sjukhuset tillkallar en jurist, som ser till att det papper som mamman skriver under där hon avsäger sig all rätt till det nyfödda barnet är juridiskt giltigt. Det finns inte någon rutin som föreskriver att man ska försöka hitta pappan (om inte paret är gifta förstås, bara då räknas pappan, men det är oftast inte fallet) eller någon annan familjemedlem. Ingen socialarbetare, kurator eller psykolog finns till hands. Mamman skriver under ett formellt övergivande och sen är barnet helt och hållet statens ansvar och för att mamman ska kunna få tillbaka sitt barn krävs en rätt komplicerad rättsprocess.

    Childhood stödjer ett projekt i Ekaterinburg som vill förändra just detta. MAMA+ projektet, som först utvecklades i St Petersburg och nu håller på att etableras i Ekaterinburg syftar till att stärka samarbetet mellan mödravård och BB å ena sidan och socialtjänsten å andra sidan för att i tid ge stöd till de mödrar som bedöms vara i riskzonen att överge sina barn. Olga, en ung socialarbetare som ska jobba i projektet berättar om en händelse hon var med om tidigare i veckan. Under ett sammanträde med ”Kommissionen för frågor rörande minderåriga”, en slags rysk variant av socialnämnd, kom en ung mamma oanmäld dit och krävde att få lämna sitt barn till dem och skriva under ett ”övergivande”. Ingen visste riktigt vad de skulle göra sa Olga. ”Vi försökte övertala henne att låta bli och berättade vilken typ av hjälp hon skulle få, men hon sa att det var hennes rätt att överge barnet och att vi inte kunde hindra henne.” Vi undrar vad som hände sen. ”Ja, hon lämnade barnet där. Vi tog hennes passuppgifter men troligtvis bor hon inte på den uppgivna adressen så kanske kan vi inte få tag i henne nu. ”Hur gammalt var barnet?” frågar jag. ”Och någonstans finns det väl en pappa, frågar man inte vad han vill?” ”Pojken är ett och ett halvt år. Och mamman var väldigt lugn och samlad. Det var uppenbarligen ett genomtänkt beslut. Det fanns inget vi kunde göra.”

    Larissa, som är högst ansvarig för projektet i Ekaterinburg blir märkbart illa berörd över att de åtta betrodda personerna i kommissionen inte kunde hantera situationen bättre. ”Dom borde ha tagit henne avsides och pratat med henne i lugn och ro, tagit reda på vad det egentligen var som låg bakom.” Larissa är en av dem som med sin person visar att allt inte är som det alltid har varit. Hon är en brinnande förkämpe för att barn ska slippa växa upp på statliga institutioner och för alla barns rätt att växa upp i en trygg familj. Jag känner mig trygg i att Larissa inte kommer att släppa ärendet med detta. Och jag tror och hoppas att även Olga och hennes kollegor kommer att vara bättre rustade och förberedda nästa gång de möter en mamma som befinner sig i en så hopplös situation att hon inte ser någon annan utväg än att lämna bort sitt nyfödda barn. “

    Britta Holmberg

    (Bilden kommer från MAMA+ i Ukraina, fotot är taget av organisationen HealthRight International som driver projektet)

     

  • 27 SEPTEMBER 2010 15:55

    En dag på House of Hope i Thailand

    Nu har det varit alldeles för långt mellan uppdateringarna här på Uppdrag Barn, men det ska det bli bättring på. För en vecka sedan kom jag och Gisela hem från Thailand där vi tillbringade en vecka med att besöka de projekt Childhood stödjer i landet. Ni ska såklart få läsa om allt här på bloggen och jag tänkte börja med att berätta om House of Hope som drivs av organisationen Kids Ark.

    Gisela och Maja sjunger med barnen i Banphakwee

    Den lilla bergsbyn Banphakwee ligger i norra Thailand på gränsen till Burma. Ungefär 40 familjer bor i byn och alla tillhör minoritetsfolket Red Lahu, vilket bland annat innebär att de talar sitt eget språk men saknar kunskaper i thai. Fattigdomen i byn är stor och språkproblemen gör det ännu svårare för föräldrar att försörja sina familjer. Barnen går i skola i byn till och med klass två, sedan flyttas de till en skola lite längre bort där enda undervisningsspråket är thai. Väldigt många barn hoppar av skolan på grund av svårigheterna med språket, därför är ett av huvudmålen med projektet House of Hope att barnen ska lära sig prata thai. Undervisningen sker på ett lekfullt sätt, som genom att sjunga. När jag och Gisela hälsade på sjöng barnen en thailändsk sång för oss och sedan sjöng vi “En kulen natt” för dem (det är det vi håller på med på bilden). Det tyckte de lät roligt!

    Hus i Banphakwee

    Den materiella standarden i Banphakwee är väldigt låg. Ofta saknas rent vatten och elektricitet.

    Till skollunchen

    House of Hope erbjuder barnen i skolan aktiviteter efter själva skoldagens slut. De ser också till att barnen får skoluniformer, skolmaterial och utöver skollunchen som finansieras av myndigheterna får barnen dessutom mellanmål och middag. Här är barnen på väg till matsalen för att äta skollunch. Visst är det otroligt gulligt med barn i skoluniform, det går inte att förneka!

    Skollunch i Banphakwee

    Här tackar barnen för maten innan de får hugga in. Familjerna i Banphakwee är så fattiga att de inte har råd att ge sina barn tre mål mat om dagen. Därför äter barnen frukost hemma men resten av måltiderna i skolan. Att barnen är mätta är en förutsättning för att de ska kunna tillgodogöra sig undervisningen, därför är maten en viktig del i House of Hope.

    Aktiviteter på House of Hope

    När skolundervisningen är slut för dagen tar House of Hopes aktiviteter vid. Det kan vara allt möjligt, som att tillverka roliga gubbar av urblåsta ägg. Lärarna talar både barnens språk lahu och thai.

    Två volontärer i byn Banphakwee och lärare från House of Hope

    En annan del i projektet är att ge barnen kunskap om hygien. Att tvätta händerna, borsta tänderna, duscha och diska är viktigt att kunna för att minska spridningen av sjukdomar. Men att bara undervisa barnen förändrar inte hela samhället. Därför utbildar House of Hope med hjälp av en sjuksköterska frivilliga i byn som sedan sprider kunskapen vidare till resten av invånarna. Det här är två av byinvånarna som arbetar som assistenter till sjuksköterskan och får lön från House of Hope; från vänster Namor och Tao och sedan läraren Jiradat som också är anställd av House of Hope.Papperskorg

    En del i hälsoprojektet har varit att organisera hur byinvånarna slänger sopor. Sedan Giselas senaste besök hade man satt upp papperskorgar över hela byn. Tidigare slängde man sopor lite varstans.

  • 2 SEPTEMBER 2010 16:10

    Lyckat projekt avslutat i Lettland

    Sommaraktiviteter för barn i ValkaI nästan tio år har Childhood stöttat Röda Korsets lokalförening i lettiska gränsstaden Valka, där den ekonomiska och sociala utsattheten är stor. Målet har varit att förebygga våld inom familjer, stödja familjer i kris och erbjuda meningsfulla fritidsaktiviteter för barn. Det har man lyckats med, visar en utvärdering som tagits fram av en oberoende expert. Det är jätteroligt att höra! Men de sociala och ekonomiska problemen i Lettland och Valka är förstås fortsatt stora. Childhood skulle egentligen ha avslutat stödet till Röda Korset i Valka i slutet av förra året. Tanken var att myndigheterna skulle gå in och ta över finansieringen, men finanskrisen har gjort att inga pengar funnits. Därför har Childhood fortsatt stödja organisationen i ett år till.

    Många familjer i Valka lever i en väldigt utsatt social och ekonomisk situation. Alkoholmissbruket är utbrett i Lettland och har ökat i den ekonomiska krisens spår. Den höga alkoholkonsumtionen leder i sin tur till att våld och misshandel blir vanligare. Den tuffa ekonomiska verkligheten tvingar också många föräldrar att söka jobb utomlands medan deras barn lämnas hemma med släktingar eller grannar. Fattigdomen är utbredd och många familjer har inte pengar till grundläggande behov som mat, kläder, boende och elektricitet.

     Childhoods stöd till Röda Korset i Valka började 2001 när organisationen sökte medel för att starta ett fritidscenter för barn som inte hade någonstans att ta vägen efter skolan. Dit kunde barnen komma och gratis delta i roliga aktiviteter som deras föräldrar aldrig haft möjlighet att betala för. Samtidigt började man arbeta för att nå ut med stöd till särskilt utsatta familjer. Sedan dess har deras stödcenter för familjer blivit en viktig del i samhället som betyder mycket för både barn och föräldrar.

    Andrej, Tatjana och SvetlanaNär jag besökte Valka sommaren 2008 träffade jag bland annat Andrej och Svetlana som hade fyra barn. Deras barn tvingades flytta hem till en annan familj under mer än ett år för att Andrej missbrukade alkohol, samtidigt som Tatjana dömdes till fängelse för ett ekonomiskt brott. Tack vare socialarbetaren Tatjana från Röda Korset, som själv haft alkoholproblem, lyckades Andrej ta sig ut sitt missbruk. När jag besökte dem hade barnen kunnat flytta hem igen och tillbringade eftermiddagarna på Röda Korsets fritids. På liknande sätt har Röda Korset stöttat många familjer i Valka och sett till att barnen fått en tryggare och mer kärleksfull tillvaro. Ett väldigt viktigt arbete.