Idag publicerar Dagens Nyheter en intervju med en flicka som berättar om en traumatisk barndom och hur hon tillslut fick hjälp av Stadsmissionens Enter Mötesplats i Stockholm, ett projekt som Childhood stödjer. Så här berättar hon:
(Utdrag ur artikeln)

– Mamma och pappa gjorde nog sitt bästa. De försökte skapa en lyckad helylle­familj – skidresor på vintern och husvagnssemester på sommaren. Men det räckte faktiskt inte. Jag kände aldrig den där kärleksfulla tryggheten som ett barn behöver.

Det mesta i Kerstins barndomshem kretsade kring mamman; det var oftast hon som var missnöjd och höjde rösten, och Kerstin upplevde hennes hastigt uppblossande vrede som fullständigt oförutsägbar.

– Visst fanns det dagar när mamma var på bra humör. Men jag viss­te aldrig hur länge lugnet skulle vara, när som helst kunde hon bli arg för vad som helst. Plötsligt tyckte hon att det var för stökigt i min systers rum eller att mina saker låg och störde i vardagsrummet – småsaker kunde bli en katastrof på några sekunder.

– Jag började skära mig när jag gick i tvåan i gymnasiet. Jag blev lugnare när jag gjorde mig själv illa. Ångesten minskade en stund.

Hon skar sig nästan varje dag i flera månader. Hon svälte sig också. Inte till den grad att hon hamnade på sjukhus, men allvarligt undernärd var hon.

Onsdagen den 14 mars 2007 hände i alla fall något som förändrade allt för Kerstin: en vän tog henne med till en varm och ombonad lokal på Södermannagatan 38 i Stockholm. Stället kallas Mötesplats och drivs av Stadsmissionen till stöd för unga kvinnor och män som saknar fotfäste i livet.

– Där fick jag vara liten och ledsen, berättar Kerstin. Jag låg i en soffa och grät i ett år … Under den första månaden var allt svart, men de som jobbade där lyssnade verkligen på mig. Jag kände att de stod på min sida.

Socialarbetarna på Mötesplats försöker bygga upp en tillitsfull relation till var och en som kommer dit; med dem har Kerstin haft många och långa samtal, och vid några tillfällen har hennes föräldrar varit med vid så kallade familjesamtal.

– Jag har väl lärt mig att hantera relationen till mamma och pappa, men vi har ingen nära kontakt.

– På Mötesplats får man tid på sig, och man kan vara sig själv. Man kan skratta även om man mår skit, och det är inte alltid den som skriker högst som får mest hjälp.

Numera fungerar livet bättre för Kerstin. Hon känner sig tryggare i sig själv och börjar återfå tilliten till vuxenvärlden. Hon studerar på universitetet igen och bor i en egen lägenhet i en av Stockholms förorter.

– Studierna känns meningsfulla, och jag har mina vänner. För första gången känner jag att jag hör hemma någonstans, och jag förstår mer och mer av mig själv och världen.

Läs hela artikeln på DN.se

Maja Svenonius Redaktör
maja.svenonius@childhood.org

• Dela
• Kommentera
• Skicka till en vän
• Skriv ut