Mission Possible är en av de organisationer som Childhood samarbetat med i många år. De jobbar med gatubarn på flera håll runt om i Ryssland och Östeuropa, och en rad av deras ryska projekt får stöd från oss. Mission Possible har bland annat gatupatruller som stödjer gatubarn och hjälper barnen att återvända hem när det är möjligt. Gatupatrullen letar upp och besöker barnens familjer, ordnar med transporter mm. De hjälper också barn att komma till Mission Possibles egna barnhem och skickar ungdomar och vuxna till deras rehabiliteringscenter på en bondgård i Jaroslavl.

Verksamhetsledaren Ignat Ivanov och hans fru Mirjami är två av eldsjälarna som gör Mission Possibles arbete möjligt. Jag träffade dem för första gången idag när de var på besök i Stockholm. De gör ett fantastiskt jobb. I sina nyhetsbrev berättar Mission Possible regelbundet om sitt arbete och om barnen. Så här skriver de om en pojke de hjälpt i Ukraina:

Äntligen ler livet mot Gena

Gena stod lutad mot papperskorgen och tuggade på hamburgerrester. En sliskig röra av ketchup och senap rann nerför hans arm. Pojken studerade världen med trötta, livlösa ögon. Det fanns faktiskt inget han kunde glädja sig över.

Natten hade han tillbringat i en spelhåla där han gjort sig av med den lilla besparingen han lyckats få ihop. I spelhålan var det varmt och så länge man betalade fick man vara kvar. Gena försökte se fräsch ut för att han kunna komma in på olika klubbar. Han lyckades ganska bra så länge ingen studerade honom på nära håll. Hans kläder såg ganska bra ut och toppluvan dolde det smutsiga håret. Spelandet mättade dock inte en tom mage, därför stod han nu här vid soptunnan. Mot tunnan stod det ett par kryckor som påminde honom dagligen om hans livs värsta minnen.

Från barndomen minns Gena föräldrarnas ansikten och floden dit pappa tog honom ibland. När Gena var fem år dog pappa. Mamma lämnade Gena och hans storebror hos mormor i Moldavien. Mamma tänkte att hon hade bättre chans att lyckas utan barn.

Den stora förändringen vände upp och ner på hela Genas tillvaro, han började strida mot allt. Han skrek och gormade åt mormor för att han ville tillbaka hem, men det enda mormor kunde göra var att låta tiden gå. I sin ensamhet grät hon, för hur kan man förklara för en femåring att hans mamma inte ville ha honom längre?

När Gena gick på mellanstadiet började han rymma från skolan. Därför beslöts det att han skulle börja i ett internatskola i Tiraspol. Han rymde även därifrån och hamnade i häktet. Där blev han väldigt svårt misshandlad. Han återvände till mormor och försökte bete sig och gå i skolan.

Kanske hade allting löst sig, om inte mamma hade dykt upp. Livet hade inte blivit som hon tänkt sig och för att inte behöva åldras ensam beslöt hon sig för att ta pojkarna tillbaka till Ukraina. Genas bror var villig att följa med, men han själv rymde för att protestera mot mammans plötsliga uppdykande. Han kunde inte förstå hur de skulle duga åt mamma helt plötsligt efter alla dessa år! Han satte sig på bussen mot Odessa.

I Odessa slöt han sig samman med andra gatubarn. På dagarna sov han en orolig sömn i en stinkande lokal med sju andra killar och när natten kom försökte han få ihop lite pengar. Han ångrade sig aldrig att han inte följde med mamma. En dag gjorde milisen en kontroll bland dem och förde killarna till ett barnhem. Konstigt nog började Gena trivas där och beslöt sig för att stanna.

Men sen hände det. En dag ramlade han i trapporna och skadade sitt knä. Under operationen som följde blev en nerv skadad och i ett ögonblick blev Gena handikappad. Till en början var benet helt förlamat. Efter en månad kom Gena upp på benen, men han skulle inte kunna gå normalt längre. Med kryckorna till sin hjälp återvände han till gatan.

Vi lyssnade på Genas dystra berättelse, där bredvid soptunnan. Vi erbjöd honom en plats på ett privat barnhem där de hade möjlighet att ta emot en handikappad pojke. Han tackade ja till erbjudandet. Sakta men säkert blir Gena bättre och bättre. Regelbunden mat och vitaminerna vitaminerna gör susen. Han går redan bättre och framför allt så har livsglädjen återvänt! Han har stora planer.

– När jag blir bättre ska jag börja jobba. Jag vill bli producent och när jag blir berömd och rik ska jag komma ihåg er, lovar han och ler emot oss.

(Texten och bilden kommer från Mission Possibles nyhetsbrev nr 1 2008)

Läs mer om Mission Possible på deras hemsida

Maja Svenonius Redaktör
maja.svenonius@childhood.org

• Dela
• Kommentera
• Skicka till en vän
• Skriv ut